På svenska pratar man ofta i dåtid fast man menar nutid. Exempel.

Jag och Julia står i en sjö med vatten upp till knäna. Vad kallt det var i vattnet.
Min vän Susanne brukar säga. Vilken fin tröja du hade.
Typ varje dag. Oj, vad varmt det var idag.
Jag och Julia åkte bil förbi en kvinna. Vad gammal hon var, och vad fula kläder hon hade. Det här låter elakt men det var det inte, orkar inte dra hela historien bara.

Jag gör det på tyska och engelska också och då rättar familjen/Julia mig. De tror kanske att det är jag som är puckad men det är det alltså inte, det är alla svenskar. Eller?