Det svåraste med att vara au pair tycker jag är att man måste vara på allas sida. Om barnen bråkar kan man exempelvis inte bara trösta den ena. De här barnen bråkar tack och lov inte särskilt mycket så när det händer brukar jag vara med Lilltjejen. Då kallar vi Lillpojken för rövhål och sen när hon är glad igen går jag och pratar med honom. Jag kanske bör förtydliga att jag inte brukar kalla Lilltjejen för fula saker, istället säger jag bara att Lillpojken ska vara snäll med henne. I alla fall när jag är ensam hemma med dem.

Förra gången jag var här var Lillpojken på ett förfärligt humör en dag. Mamman kunde inte förstå varför men eftersom jag är polare med honom visste jag att hans flickvän hade gjort slut. Då står man där och funderar på om man ska berätta eller inte, inte det enklaste beslutet att fatta. Just den där gången berättade jag, förlåt Lillpojken, och då kunde hon vara en förstående moder. Dagen efter var Lillpojken glad igen för då hade han sett en ny söt tjej i skolan.

Man kan ju fråga sig varför jag aldrig kan vara helt seriös när jag ska berätta något. Så, nu frågar vi oss det.