När jag var tonåring gick jag till ungdomsmottagningen för att få ett recept på p-piller och det fick jag utan några större problem. Barnmorskan frågade om någon i släkten hade haft en blodpropp men det trodde jag inte, hur skulle jag veta? Skit samma. Jag märkte i början att jag mådde sämre psykiskt av dem så jag fick en ny sort men sen orkade jag inte riktigt bry mig. Kanske vande jag mig vid att vara lite mer ledsen.

 

När jag träffade hanen tyckte han att det var konstigt att jag grät så ofta utan anledning och jag nämnde att det kunde bero på p-pillren och genast satte han sig och googlade på alternativa lösningar. Han frågade om jag hade funderat på kopparspiral men det hade jag ju inte eftersom det bara är för kvinnor som har fött barn. Fel fel fel fel, som Brasse säger, så är det inte. Jag och hanen begav oss till min nya barnmorska och där berättade hon allt och en vecka senare satte hon in spiralen på hanen. Närå, på mig.

 

Det är faktiskt bland det obehagligaste jag har varit med om, fruktansvärt äckligt. MEN det varade inte länge och så här i efterhand var det värt det. Jag mår mycket bättre psykiskt och dessutom slipper jag massa hormoner som kan orsaka blodproppar (tromboser som jag har lärt mig att det heter). Jag behöver ju inte heller komma ihåg att ta ett piller varje dag. Min mens och mensvärk har kommit tillbaka och mensvärk har jag inte haft på skitmånga år så det är lite ovant. Jag har inga biverkningar från spiralen som vissa får, typ asmycket mens eller så. Så, nu vet ni vad det finns för alternativ.