Den 15 oktober, typ 100 år sedan jag vet, var jag och hanen på en ultraljudsundersökning för att se så att fostret fanns och så där. Jag var som vanligt rätt obrydd eftersom jag, trots min livliga fantasi, har lite svårt att förstå det här med att det finns en människa i min mage. En timme före undersökningen skulle jag dricka ett glas vatten och sedan inte kissa så att urinblåsan skulle vara full under undersökningen. Det finns förmodligen ingenting som gör mig så kissnödig som att veta att jag inte får kissa så när vi kom dit höll jag på att dö av kissnödighet. Undersökaren sa att jag fick gå och kissa ut hälften av kisset så det försökte jag. Det är ju ungefär lika svårt som att inte äta upp en hel godispåse så jag kissade förmodligen ut allting. I övrigt gick allt bra och eftersom barnmorskan var ny på det här med ultraljud så kom en läkare in och gjorde om allt och förklarade för henne och för oss så vi fick mer tid än vanligt folk. Helst hade jag velat göra ett ultraljud nu någon gång när jag har känt barnet röra på sig och så där för nu känns det aningen mer verkligt. På bilden ser ni en ryggrad om ni undrar.