Jag förstår mig verkligen inte på folk som skriver ut hela sitt privatliv i bloggen. De kan skriva när de har bråkat med sin partner, att de hatar sina föräldrar eller att de är ensamast i hela världen och funderar på att ta livet av sig. Är det en anonym blogg är det ju okej kan man tycka, men nu menar jag alla andra. Hur tänker de dagen efter när allt är som vanligt igen? Hur förklarar de att de "inte tänkte efter" när de skrev att de skulle göra slut. Vissa saker bör man hålla för sig själv eller berätta för en bästa vän, inte för vem som helst i en blogg. För ens egen och andras skull.

Jag berättar till exempel aldrig om jag är arg på Eric. Framförallt gör jag inte det eftersom det känns töntigt dagen efter att jag var arg för att han tog en tugga av min macka eller nåt annat töntigt som det oftast är. Om ni undrar så bråkar aldrig jag och Eric. Oftast blir jag sur över en pyttesak eftersom jag inte har ätit ordentligt men då sjunger han "duuuuuuuurutdudurutudududurutu", ni vet i "Dont worry, be happy" så börjar jag skratta. Eller så ger han mig choklad och då blir jag glad direkt.

Men ja, det var ju inte det jag skulle skriva om. Men ni fattar, är det inte idiotiskt att hänga ut sig själv helt i bloggen?