Ni kanske tror att jag har haft några riktigt trevliga sista dagar i Stockholm men se det har jag inte. Jävulskapet började i fredags.

Tyska familjen smsade och frågade om jag ville komma till deras stuga och det ville jag såklart. Jag packade ihop mina saker och gick ner till bilen för att åka. Den startar inte. Tyska barnen hade lyckats komma åt lampan i taket så den hade lyst hela natten. Jag gick upp i lägenheten igen för att se om Erics mamma hade sin bil till jobbet, annars skulle jag ju kanske kunna låna den. Nyckeln var borta så jag satte mig på golvet och grät, nu skulle jag ju inte få träffa tyska familjen mer. Jag smsade dem och skrev att jag tyvärr inte kunde komma eftersom bilen inte startade. De hoppade då in i sin bil och körde för att hjälpa mig med startkablar. Jag ringde på hos en granne och frågade om han hade startkablar, det hade han dock inte. Erics mamma ringde och sa att hon inte alls hade bilen, bara nyckeln men att det fanns en extranyckel. På extranyckeln fanns dock ingen garagenyckel så jag fick ringa på hos grannen igen och fråga om han kunde släppa in mig i garaget. Det kunde han. Jag fick alltså låna Erics mammas bil till tyska familjen så jag skyndade mig att ringa till dem och säga att de kunde åka hem igen och att jag skulle komma. Bilhelvetet får jag fixa imorgon, tänkte jag. Erics mamma hade dessutom startkablar så det skulle nog ordna sig.

Jag var hos tyska familjen och allt var frid och fröjd. Eric ringde till styvpappor och allt möjligt för att fråga om någon kunde hjälpa mig med bilen, ingen kunde. Jag frågade därför tyska familjen och självklart kunde de komma förbi lördag morgon och hjälpa mig med startkablarna.

Tyvärr låg startkablarna kvar i garaget så på lördagsmorgonen fick jag ringa på hos grannen en tredje gång och fråga om han kunde öppna garaget. Det kunde han. Familjen kom och efter puttande och startkablande så startade bilen. Det gick dock inte att stanna för då stängde den av sig, alltså kunde jag inte säga hej då ordentligt. Lika bra det kanske för då hade jag bara börjat gråta. Jag åkte hemåt och i Solna stannade jag och tankade. Bilen startade efter tankningen och jag trodde att allt jobbigt var över. Tänk vad fel jag hade.

Strax innan Sundsvall började batterilampan lysa. Jag ringde pappa och frågade vad jag skulle göra. Gå ut och banka på generatorn, sa han. Det gjorde jag och sedan slocknade lampan. Det är alltså inte en ny bil jag körde. Efter ett tag började dock lampan lysa igen men pappa hade sagt att jag kunde köra på en låg växel så det gjorde jag, då slocknade lampan. Det började dock lukta bränt gummi. Just innan Sundsvall slutade gasen att fungera så jag skyndade mig in på en avtagsväg och där stannade bilen. Jag känner ingen i Sundsvall så jag ringde pappa. Han ringde min kusins kusin som senare kom och hämtade mig. Tilläggas bör kanske att det brann under bilen ett tag. Och det rykte fruktansvärt mycket. Och det luktade satan. Och den var full med grejer eftersom jag tog nästan all packning från Göteborg. Hur som helst, kusinkusinen hämtade mig och skjutsade mig till bussen som jag sen åkte hem med. Jag såg nog ganska irriterad/ledsen/trött ut så busschauffören sa att egentligen kostar det 50 kronor extra med så mycket extra packning men vi struntar i det. Nu åker jag över Höga Kusten-bron och förhoppningsvis går resten av resan bra. Jag postar det här inlägget när jag kommer hem ikväll. Tusen tack till alla som har hjälpt mig!

Tur att jag har en blogg. Ju mer sattyg som händer, desto bättre blogginlägg. Därför behöver man inte bli så ledsen.