I dag skulle jag och min kusin träna för det hade vi bestämt. Hon tyckte att vi skulle springa nio kilometer och efter mycket tjat gick jag med på det. Vi tog inte med oss telefonerna för de är ju så jobbiga att få ner i fickan på löparbyxorna. När vi hade sprungit någon kilometer kom vi fram till avfarten som leder till niokilometerssträckan. "Oj, inga lampor, vilken tur, då behöver vi inte springa där" tänkte jag. Det tänkte inte min kusin. Så vi joggade på. Sen gick vi eftersom det var så mörkt och ojämt. Sen delade sig stigen och jag försökte locka henne att ta stigen som enligt mitt lokalsinne gick hemåt. Sen delade det sig igen, och igen, och igen. Och igen. Sen kom vi fram till en liten parkering med en skylt så vi kunde se var vi var. Tyvärr visste vi ju inte var norr var i verkligheten så vi litade på vårt lokalsinne och promenerade rätt ut i skogen. Jag var rädd för björnar och min kusin var rädd för mördare. Plötsligt stannade min kusin och stirrade in i skogen och bad mig vara tyst. Det fanns ungefär ingenting som hade kunnat göra mig räddare så vi sprang tillbaka till parkeringen. Jag kom på den briljanta idén att gå längs vägen, även fast den enligt lokalsinnet gick helt åt fel håll, så det gjorde vi. Efter några minuter kom vi fram till Holmsundsvägen. Tyvärr ville min kusin inte gå längs vägen eftersom hon var rädd att bli påkörd så vi tog oss fram i skogen i stället. Vi klev i blöta hål och fick kvistar i ögonen. Men ja, nu är vi hemma och hon får aldrig mer bestämma var vi ska springa.