Jag såg att antalet besökare på bloggen i går var betydligt högre än vanligt och naturligtvis kan jag lista ut med arslet varför. Jag suger dock lite på den karamellen med tanke på vissa viktiga saker. Hur som helst så har jag världens bästa kolleger, vänner, släktingar och allt vad det finns och det är jag så tacksam över!

 

I kväll tänkte jag fara ut och springa en sista gång innan Blodomloppet men jag iddes inte. I stället har jag suttit vid datorn och pratat i telefon. I går pratade jag med mitt tyska au pair-barn i en timme och det var kul. Vi brukar alltid prata engelska eftersom han pratar så sluddrigt och ungdomligt på tyska men nu körde vi på tyska och det var inga som helst problem. Uppenbarligen ger det någonting att prata tyska med sitt barn varje dag, Sammy pratar lika otydligt.