Korsbandsoperation

Jag tänkte att jag ska börja blogga lite igen, dels för att jag ska komma ihåg vad som hänt och dels för andra som ska korsbandopereras och som undrar hur det är. Den 24 september 2020 spelade jag den näst sista korpenmatchen för säsongen och i en vändning knastrade det i knät och jag föll ihop. Det gjorde inte jätteont men jag förstod att mitt liv var slut. Ortopeden som jag träffade tyckte att jag bör överväga att sluta med både hockey och fotboll och det är en tanke som har varit svår att acceptera. Hur det blir får vi väl se i framtiden, nu ligger mitt fokus på rehabilitering.

 

I morse, efter en andra dubbeldusch, skjutsades jag till Sports medicine av mamma och pappa där jag blev väl omhändertagen. Jag fick byta om till en läcker sjukhusskjorta som gick till knäna (jag fick behålla trosor, bh och sockar på) och sedan fick jag lägga mig i en säng och vänta. Jag fick en fräck mössa och lite senare kom operatören och anestesiläkaren och pratade. Sjuksköterskan som tog hand om mig och satte en infart i min ena hand har jag spelat hockey med så vi, eller i alla fall jag, hade trevligt och med tanke på mitt intresse för medicin fick hon svara på en hel massa frågor om allt möjligt. Jag var nummer två på operationsprogrammet så det var lite jobbigt med väntan, men framför allt hungern eftersom jag fastade, men eftersom jag fick ha telefonen med mig hela tiden kunde jag köpa lite aktier och kolla på en matta till balkongen.

 

Helt plötsligt var det dags så jag gick och kissade eftersom jag inte skulle ha någon kateter och sedan promenerade jag in i operationssalen. Jag fick lägga mig på en brits och där fick jag tre elektroder på bröstkorgen (små klisterlappar), en blodtrycksmanschett, en saturationsmätare på ett finger och en slang in i infarten. Om jag ska gissa var jag i operationssalen 10 minuter, kan ha varit 5 också, innan jag fick andas in syrgas genom en mask och sövningsläkemedlet sprutades in i handen. Sedan tog det kanske 10 andetag innan jag sov och när jag vaknade kändes det som en vanlig morgon. Patienten som opererades före mig sa att hen kände sig bakis när hen vaknade men jag mådde helt bra. Tydligen rutschade jag över från britsen till sängen "själv" men det har jag inget minne av. Jag fick också en slang i halsen under operationen men den sattes medan jag sov, tack och lov. Det känns dock fortfarande lite som halsont i halsen efter den.

 

Efter lite vila i sängen, då jag frös jättemycket trots ett värmetäcke, fick jag en ostmacka, juice och kaffe med perfekt mängd mjölk. Sjuksköterskan tog bort infarten och hjälpte mig till toaletten och sedan skrev jag till mamma att de kunde komma och hämta mig. Jag fixade en fullmakt via apotekets hemsida så att mamma kunde hämta ut mina tabletter och sedan åkte vi hem. Ja, det var väl det. Jag har inte speciellt ont, än i alla fall.