I går var det två månader sedan korsbandsoperationen och jag känner mig ganska mycket som vanligt i vardagen. Det knakar fortfarande i knät ibland och känseln på framsidan av smalbenet är inte helt tillbaka, men det gör i alla fall inte ont. Ibland gungar det till i knät precis som innan operationen men det beror troligen på att det nya korsbandet blir sämre och sämre de första 3–4 månaderna. Enligt fysioterapeuten alltså. När jag tränar märks operationen framför allt eftersom jag inte kan göra ordentliga benböj, men det är överkomligt. Jag träffade en ny fysioterapeut i går eftersom den vanliga har semester och hon sa att jag får börja göra utfall! Eftersom jag körde Les Mills Core i dag testade jag utfallen och det var ljuvligt, jag tar verkligen inte träning för givet längre. I övrigt får jag typ träna som jag vill förutom löpning, hopp och riktningsförändringar. Det svåraste just nu är att jag ska lägga in vila två dagar i veckan, önska mig lycka till.

 

På bilderna kan ni se ungefär hur många steg jag har tagit per dag efter operationen den 5 maj. De gråa pelarna visar bara stegmålet så dem kan ni bortse från. Dipparna har inte med knät att göra utan beror på att jag har hand om världens bästa barn varannan vecka. 

 

Hej alla läsare! I dag ska jag ge er några boktips för under sjukskrivningen läste jag några fantastiska böcker. De tre böckerna av Sara Lövestam, Grejen med verb, Grejen med substantiv och Grejen med ordföljd, är roliga, lärorika och förnedrande. Jag anser mig vara rätt bra på svenska men efter att ha läst de här böckerna vill jag nästan sluta kalla mig för språkpolis. Då var det härligare att läsa Nikki Aminis bok I can make you a star! Den är superbra för alla som behöver rycka upp sig eller som vill framåt i livet. Själv kände jag nöjt att jag redan typ ÄR Nikki Amini. Ordningen är återställd!

 

Äntligen! Nu har det gått sex veckor efter korsbandsoperationen och jag får köra bil igen. Jag får cykla också, men det känner jag inte att jag vågar. Tänk om jag skulle behöva sätta ner foten lite hastigt, usch vad läskigt!

 

I lördags testade jag bodypump för första gången sedan operationen och det var fantastiskt! Jag gjorde alla marklyft och andra framåtlutande övningar på ett ben så höger skinka och baksida lår kände verkligen av det dagen efter. I går smackade jag på med både bodypump och total training och jag har inte varit så trött på flera år. Min kondition var dålig, men trots att det stundtals var vidrigt njöt jag. Jag valde pass där instruktörerna vet att jag har opererats för det vore ju fruktansvärt om någon trodde att jag är lat eller svag.

 

På förmiddagen i går träffade jag min fysioterapeut igen och allt såg bra ut. De otäcka knakningarna som jag har haft i knät de senaste veckorna är inte farliga och kommer kanske att gå över. Om jag inte minns fel kunde jag böja knät 110 grader och skillnaden från förra gångens 95 grader gör att jag kan gå rätt obehindrat i trappor. Eftersom det fanns en ledig plats på knägruppens vattengympapass i morse fick jag vara med, så det var bara att leta fram baddräkten och bege sig till terapibadet. Jag skojar såklart, jag visste exakt var baddräkten låg. Jag köpde den i höstas för att jag tänkte att jag skulle börja simma för att få upp flåset, men ja, den blev aldrig använd. Vattengympan var i alla fall givande och det var kul att få springa och hoppa. Dessutom var det roligt att få prata med andra som också har opererat knät nyligen, de låg dock lite längre fram än jag i rehabiliteringen.

Nu har det gått drygt fem veckor efter korsbandsoperationen och om bara fem dagar får jag köra bil igen! Jag fick köra automatväxlade bilar redan efter fyra veckor så några dagar bytte jag bil med mamma och pappa för att kunna ta mig runt till viktiga saker, typ förskolan. Sedan knappt två veckor har jag dock kunnat promenera 10 000 steg per dag så när jag inte var förälder gick det bra även utan bil. Eller ja, bra och bra, jag fick ont i knät så det kanske inte var jätteintelligent.

 

Typ en månad efter operationen gick jag upp från 25 till 50 procent, fortfarande mest jobb hemifrån, och det har gått bra så länge jag inte fastnar sittande. Tyvärr börjar mina kollegor gå på semester så det finns en hel del att göra, och jag hatar att lämna mina vänner i sticket. 

 

Rehabträningen går bra och det var fantastiskt att få börja cykla! Först kom jag inte runt men efter att ha höjt sadeln 7 centimeter från det normala och dessutom flyttat bak den 2 centimeter funkade det. Senaste gången jag cyklade, i tisdags, kunde jag sänka sadeln till endast 1 centimeter över det normala. Jag vickar såklart en del i höften och det är inte bekvämt, men jag kommer längre och längre ner! 

 

I fredags började jag jobba 25 procent, alltså två timmar om dagen. Eftersom jag inte tar mig någonstans själv jobbar jag hemifrån och det fungerar bra. Jag är lite dålig på att dela upp arbetstiden, vilket jag borde, så när jag har suttit vid skrivbordet två timmar är det som att knäskålen har låst sig och jag måste köra mina övningar för att kunna gå igen. På måndag ska jag till fysioterapeuten igen och då får jag väl se vad hon ger mig för nya övningar, och tycker hon att jag är asbra tänker jag att jag går upp i tid. I lördags promenerade jag till en lekpark som ligger typ 500 meter från oss och det gick bra. Jag använde kryckorna för ibland börjar det göra ont och då är det inte så kul att ha långt hem och inte ha dem med sig. Dessutom kan jag gå lite fortare när jag inte måste vara lika fokuserad på hur och var jag sätter fötterna. 

 

I morgon har det gått 3 veckor sedan korsbandsoperationen och såren ser nog fina ut. Jag har bara tagit bort ett plåster än så jag vet inte hur de andra två såren ser ut, men det jag kan se ser fint ut. Mamma sa att de skulle lossna av sig själva men jag tror att jag kommer att dra av det lilla när som helst.

 

I dag fyller jag år så jag bjöd mina närmaste på fika och dessutom åt vi ärtsoppa tillsammans. Dagen började med frukost på sängen och slutade med spykänsla, jag hade naturligtvis bakat min mäktiga favorittårta! Jag är ju inte så brydd över hur bakverk ser ut, men den här gången blev den nästan fin. Tillsammans med en kladdkaka med cheesecaketäcke och en kladdkaka med snickerstäcke blev det mer än nog men känner jag mig själv rätt kommer jag vara jättesugen redan i morgon. 

 

Jag skulle ju få i mig lite Laxiriva eftersom jag blev hård i magen av Oxycontin men det var inte så lätt eftersom jag hatar att dricka äckliga saker. Det är alltså ett pulver som efter att det blandats i vatten luktar gott, typ citrus. Smaken däremot, huvva! Jag fick i mig kanske två matskedar, sedan hällde jag ut resten. Jag fick ändå känslan av att jag blev lite mindre hård i magen men hur som helst höll jag ut och i fredags tog jag mina sista opioidtabletter. Jag har bara ätit två Alvedon sedan dess, det var dock mest för säkerhets skull, och har inte haft ont i knät alls. På framsidan av smalbenet har jag dock fortfarande känselbortfall och det gör lite ont när jag tar där eller stöter i något. Eller alltså, ont är kanske att ta i, det känns som när håret har legat åt samma håll länge och man rör i det. Min syster, som genomgick typ samma operation för sex år sedan, har fortfarande lite samma känsla på sitt smalben. Ingen smärta, men det känns konstigt och obehagligt. 

 

I dag duschade jag för första gången på riktigt sedan operationen och det var fantastiskt!

I dag fyller min syster år och mitt i kalaset drog mamma fram en liten kniv och tog bort mina stygn på knät. Jag vet ju inte hur det ska se ut men mamma sa att det såg bra ut så jag får väl lita på det. Jag har någon slags tejp på såren nu så att hålen ska få läka ihop. Och nej, det gjorde inte ont att ta bort varken förbanden eller stygnen.

 

Till min stora glädje kom min lilla älskling på kalaset så jag passade på att pussa på honom eftersom vi inte ses förrän på fredag. 

 

I dag mejlade jag också min chef med den underbara informationen att jag tänker börja jobba 25 procent på fredag. Jag kommer dock börja hemifrån eftersom jag inte kan ta mig till jobbet själv; jag har körförbud i 6 veckor och busshållplatsen är rätt långt bort. 

 

I går kväll tog jag de sista obligatoriska tabletterna och än så länge har jag inte ont. Det är en lättnad att slippa Oxycontin eftersom de smakar gummi, typ som en diskhandske eller något annat vidrigt. Jag har kvar Alvedon som jag kan ta om jag behöver det men det känns som att jag är ganska färdig med medicinerna nu.

 

I morse rakade jag mitt opererade ben för första gången på fyra veckor och det var lite obehagligt eftersom känseln inte är som den ska vara. Jag tycker nästan att man kan se på benet att det inte riktigt är helt återställt. Före operationen när ortopeden frågade vilket ben som skulle opereras sa jag att det var det som jag markerat med hår. Jävlar vilken komiker jag är! Eller ja, det tyckte ortopeden i alla fall. Om det inte var ett suckande konstaterande, det var inte så lätt att se om han log bakom munskyddet.

 

På måndag siktar jag på att mamma ska ta bort suturerna och då kan jag duscha som vanligt igen. Jag körde lite armhävningar och bicepscurls i morse men trots det fick jag högre puls av att duscha i handfatet.

 

Rehabiliteringen efter en korsbandsskada skiljer sig åt beroende på skadan, min syster fick exempelvis inte stödja på benet på några veckor (tror vi, ingen minns exakt) medan jag fick belasta direkt. Jag slipper också ha en ställning runt benet, vilket i och för sig hade känts lite bättre psykiskt. Det är en liten spricka i min ena menisk men den är så obetydlig att ortopeden valde att inte bry sig om den. Från baksidan av låret togs semitendinosus och den är nu mitt nya främre korsband. Benet börjar skifta i gult och jag har nästan tagit några steg utan kryckor i dag. Eftersom det har gått fem dagar sedan operationen har jag börjat trappa ner på opiaterna, det känns bra men det vore trist om jag börjar få ondare.

 

 

I dag trotsade jag fysioterapeuten och följde med till hamnen där en båt skulle sjösättas. Sammy fick springa runt och leka och jag satt och solade, en helt okej söndagseftermiddag. Jag har fortfarande inte speciellt ont i knät och det känns som att jag kan släppa kryckorna om bara någon dag. Tyvärr är jag lite svullen och det påverkar såklart rörligheten.

 

I morse kände jag att det var dags att göra något åt håret så jag tog på mig mina regnbyxor och duschade huvudet i handfatet. Duschslangen når till toaletten också så jag kan tvätta hela kroppen utan att riskera att blöta ner förbanden.

 

Oxycontin har gjort mig hård i magen så nu ska jag börja med Laxiriva. Det blir spännande, tur att jag mest bara är hemma om dagarna.

 

I dag har jag varit ensam fram till nyss när Sammy kom hem från förskolan tillsammans med pappa. Det har gått jättebra och knät har känts bättre än förväntat. Förutom mina tidskrävande rehabiliteringsövningar har jag dammsugit, spelat piano och ställt i ordning några krukväxter som jag fick av min syster i går.

 

Det här med att sövas var något jag var rätt nervös inför, jag gillar att ha kontroll och det har man ju verkligen inte när man ligger som en grönsak och hoppas att personalen kan sitt jobb. Jag hade dock förhört sjuksköterskan så att jag visste exakt vad som skulle hända och det gjorde mig lugn. Att det hände en hel massa saker när jag var sövd som jag inte visste om gjorde inte så mycket för det behövde jag ju aldrig oroa mig för. De där sista andetagen när jag började känna mig full minns jag att jag funderade på om jag skulle blunda för att inte riskera att ligga med öppna ögon. Sedan kom jag på att de kanske skulle tro att jag sov då och att jag inte skulle sövas tillräckligt. Sekunden efter var jag borta och jag tror att jag blundade. Efteråt sa jag att jag vill bli sövd varje kväll så för mig var det inte det minsta traumatiskt. 

Dagens händelse var ett besök hos en fysioterapeut på ortopedkliniken. Jag började dock dagen 6.30, efter en helt okej natt, med att göra frukost alldeles själv. Mamma sov över här för säkerhets skull men förutom att jag har svårt att bära saker klarar jag mig bra själv. Efter en väntan på bättre tider åkte vi till sjukhuset och jag kryckade mig in och checkade in. Eftersom jag kom upp i frikort av operationen blev det gratis och med tanke på att jag, naturligtvis, var i god tid tog jag mig upp till mina kollegor och hälsade på. De blev så oerhört glada av att se mig men blev lite förskräckta över min fyra månader långa sjukskrivning. Jag siktar dock på två veckor, men det kanske bli tre eller fyra.

 

Hos fysioterapeuten fick jag ta av mig byxorna och sedan berättade hon hur ett knä fungerar, vad som hände under operationen och hur jag ska träna framöver. Det handlar mest om rörlighet och att undvika svullnad och det kommer troligen ta en stor del av dagarna. Nästa återbesök blir på onsdag, en vecka efter operationen, och då kanske jag får tillåtelse att åka till Iksu. Nu ska jag inte handla, inte fara och shoppa och inte gymma. Helt vanliga covid-19-restriktioner helt enkelt. Jag får dock träna överkroppen sittande hemma, så långt kunde hon sträcka sig.